"Jag vet inte egentligen varför jag skriver, kanske för att det gör så ont att bära det ensam, skammen.
När jag igår läste ut 14 år till salu låg jag och grät i två timmar. Jag har aldrig tagit betalt för vad männen gjort mot mig, men jag kunde ändå känna igen skammen, smutsigheten, tvånget som beskrevs i boken.
När jag var 4 år blev jag sexuellt utnyttjad första gången. När jag var 14 hände det igen fast med en annan person. Efter det spårade det ur helt. I åtta år har jag varit "den roliga slampan", hon männen ringer mitt i natten och ber komma över, hon som klär på sig, sätter sig i en nattbuss till andra sidan stan för att dom ska få göra vad dom vill med hennes kropp. Hon som åker hem några timmar senare med blåmärken och den där enorma klumpen i halsen.
Jag vet inte hur jag ska sluta. När jag är med dom så är jag i alla fall någon, inte någon som jag vill vara men jag är någon. Jag vet inte vem jag är utan alla män, jag vet inte var jag ska göra av ångesten eller tomheten."