Det hade gått nästan 12 år sedan jag träffade honom senast och jag hade knappt några bevis för vad som hänt. Några mail där jag berättat för vänner, en dagboksanteckning skriven några år efter att kontakten upphörde, det var allt. Men huvudet var fullproppat med minnen, och när preskriptionstiden nästan gått ut kände jag att det var sista chansen att anmäla och på så sätt försöka bli av med allt det jobbiga som fortfarande påverkade mitt mående.
Jag kallades på förhör, och trots att det var jobbigt så kändes det tryggt. Förutom polisen fanns en kvinna med som mitt målsägarbiträde. Hon var med hela processen och med undantag för personen som tog emot min anmälan bemötte alla mig oerhört väl, aldrig något kränkande eller ifrågasättande från vare sig polis, åklagare eller domare. Däremot hämtades han av polis på sin arbetsplats för att tas till förhör, och fick besvara frågor om sitt sexliv osv.
I tingsrätten var domarens frågor mest för att hjälpa mig framåt, men när försvaret inte tyckte att mina svar var rimliga avbröt han och "försvarade" mig. Upprepade vad jag sagt och markerade att det inte borde vara så svårt att förstå. När det var dags för den åtalade att besvara frågor var domaren inte lika mjuk, och i domen framgick det tydligt hur de bedömde fallet. Jag var den som var trovärdig, medan den åtalade försökte förminska det hela, men det var absolut inte ok osv. Jag brydde mig inte så mycket om påföljden, det absolut viktigaste för mig var att ha det svart på vitt – min berättelse var trovärdig och det han hade gjort var inte ok. Domen överklagades, och det hade jag väldigt blandade känslor för. Men jag behövde inte närvara vid Hovrätten om jag inte själv ville. De skulle bara spela upp förhandlingarna från tingsrätten. Så den här gången behövde jag inte fokusera på vad jag skulle säga, och stärkt av tingsrättens dom vågade jag till och med spänna ögonen i honom medan inspelningen från hans förhör spelades upp. Domen den här gången blev hårdare. Ett rejält skadestånd, som blev än större då han fick betala flera års ränta på pengarna från då brotten "upphört".
Med hänsyn till detta blev inte fängelsestraffet så långt som åklagaren krävt, men det blev ändå 1 1/2 år. Känslan av upprättelse går inte att beskriva, och även om inte varje dag är en dans på rosor och jag fortfarande påverkas av det som varit, så är jag så oerhört glad att jag vågade anmäla. För även om jag inte hade mycket bevis hade han sparat desto mer, och äntligen kan jag lägga skulden där den hör hemma – hos honom!