Jag har levt med sexuella övergrepp hela min uppväxt tills jag blev fjorton. Då berättade jag det för en lärare som i sin tur berättade för socialen och BUP Pappa finns nästan inte med i bilden. Mamma är en av anledningarna till att jag mår som jag gör. Men gillar min bror mycket.
Jag började på BUP då vid fjorton års ålder. Min mamma gillade de inte det så hon satt i bilen utanför och tog tiden, när jag kom ner skulle jag återberätta allt. När jag sa det till min BUP-kontakt sa det att det var av ren välvilja från min mamma, vilket resulterade i att jag sa så lite som möjligt på BUP för att sen inte behöva återberätta en massa. Sviken och sårad på vården var man men fortsatte kämpa på.
Jag fortsatte må dåligt. Börja skära mig och ta överdoser på mammas piller. Vid sexton års ålder träffade jag skolkuratorn på mitt gymnasium, fick förtroende snabbt. Hon hjälpte mig att börja på en grupp för sexuellt utnyttjade inom släkten. Trivdes där. Men även detta ”tvingade” min mamma mig att sluta med.
Jag tog kontakt med BUP igen via mailen. (inte samma personer). Vi mailade fram och tillbaka, sen pratade vi i telefon. Fick förtroende till henne. Hon gick med på att mamma min inte viste om den kontakten som vi hade. Jag åkte och träffa henne i smyg. Sen sluta hon plötsligt och jag fick en annan. Ingen förklaring varför hon sluta eller ett avslut. Sen fick min mamma reda på att jag pratade med BUP igen och ännu en gång ”tvingade” hon mig och sluta. BUP gjorde inget, trots att de viste hur dåligt jag blev behandlad hemma.
Vid arton års ålder tog jag direkt kontakt med psykvården, nu hade min mamma ingen rätt och veta något. Jag fick en samtalskontakt, förtifem minuter varannan vecka fick jag träffa henne. Sen satte de in medicin. Antidepressiva och lugnande.
Samtalskontakten var rena rama skämtet. Så fort jag fick medicinrecept hämtade jag ut dem och tog överdoser sen sa att de inte funkade och jag fick nya om och om och om igen.
När jag var 18 år blev jag våldtagen och gravid. Efter aborten skadade jag mig varje dag. Jag blev skickad till ett familjehem som jag trivdes i, men mådde dåligt. Läkaren skrev ut mer och mer medicin. Har massa minnesluckor under flera år pga övermedicinering.
Jag åkte in och ut på psyket. Kaotiskt hela tiden. Men det enda de gjorde var att öka min medicin. Var uppe i 15 olika tabletter om dan och 25 stycken piller. Vilket bara ökade min ångest, självmordstankar och vanföreställningar.
Efter ett år flyttade jag till stödboende. Träffade killar och hade sex och skadade mig så vis. Vissa fick jag piller av när jag hade sex med dem.
Fick en samtalskontakt i öppenvården. Vi hann träffas i någon månad, sen slutade hon. Under alla mina år inom psykiatrin har jag nästan aldrig träffat en och samma läkare mer än 1 gång. Nästan Alla hade sina egna föreställningar om vad som hjälpte, vilken dos och vilken medicin osv. Sen har jag haft minst tjugo samtalskontakter.
Det är dåligt. Hinner aldrig få förtroende.
Idag bor jag i en liten håla där jag inte känner någon. Jag har fortfarande destruktivt sex och skär mig. Men jag är ändå inte lika djupt nere som för ett år sen. Jag ser oftare ljusglimtar då och då nu. Om jag får rätt hjälp och stöd nu kan jag komma från detta. Jag kan även ta år mig av vissa komplimanger ibland, hände aldrig förr. Tror att vissa kanske kan gilla mig för den jag är. Alla ser inte på mig som mina ögon gör, även om det inte är så ofta jag har de stunderna. Men de finns - och det är ett stort steg.
Till alla där ute, sluta ALDRIG kämpa.