Jag sitter på pendeltåget, på väg till Helenelund, har ingen aning om var det ligger, har aldrig varit där. Jag ska möta honom där, Johan, fyrtio år. Jag har planerat detta hela dagen nu. Nu ska jag äntligen få känna en känsla av makt, få känna mig vacker och behövd. Och jag ska dessutom få betalt, måtte denna man inte lura mig som de andra, måtte han ge mig pengarna som vi kommit överens om.
Jag är stressad, har ingen tid över att kunna missa pendeltåget mot Märsta. Måste hinna. Men jag är hungrig, måste springa in på Pressbyrån, köpa en bulle och en Coca Cola. Händerna skakar av nervositet, undrar om någon kan se vad jag är på väg att göra, tar fram pengarna, ska betala, tappar mobilen, helvete, tar upp delarna springer ned till perrongen. Tåget kommer, jag ska starta min mobil och ringa, nej, sim kortet är borta, fan, tillbaka till Pressbyrån, fan jag kommer att missa tåget, är detta ett tecken från ovan?
Jag krälar runt på golvet och letar febrilt efter mitt simkort, hittar det, springer nedför trapporna till perrongen, hoppar in i vagnen, dörrarna stängs bakom mig och det hörs ett tjut, samtidigt som jag pustar ut, jag hann.
När jag stiger av pendeltåget i Helenelund är mina ben som spaghetti, de vill inte riktigt det jag vill. Eller så är det tvärtom, jag vet inte själv längre. Mitt hjärta slår hårt, så hårt, känns som att vem som helst kan se hur bröstkorgen skälver.
Jag går villrådigt nedför trapporna, bort från stationen. Johan ringer och frågar var jag är, säger att han kommer och hämtar mig, nej, nej, nej vad har jag ställt till med?
Jag står vid vägkanten, och när hans bil stannar framför mig blir jag chockad, och hinner tänka att han ser alldeles för snäll ut för att vara en torsk, skenet bedrar.
Vi kör iväg mot en dunge, hittar ett ställe som känns okej för honom. Han börjar genast ta på min kropp, jag stammar fram att jag måste stänga av min mobiltelefon, tänk om personalen från mitt behandlingshem ringer, de tror att jag är och fikar med en vän.
Han drar bestämt ned mina svarta jeans, mitt hjärta slår hårt, Varför fortsätter jag göra så här fast jag avskyr det?
Tjocka fingrar in mellan mina ben, vidriga stönanden, han biter mig hårt i örat. Det jag hatar mest av allt är att min kropp tycker om det, precis som när jag var liten.
Han för min hand innanför sina byxor, jag vill inte känna, jag vill inte se, han tar fram sin ”sak”, jag får kväljningar. Han vänder på mig, jag är manisk, jag är inte där, låt detta gå fort.
Han får min kropp att luta sig framåt, han smiskar mig, säger att jag har ”en smiskvänlig rumpa”
Jag håller i mig i en ormbunke, tårarna trycker på, jag har än en gång tappat kontrollen. Än en gång är det mannen som bestämmer. Det gör ont. Han stönar ljudligt och puttar ned mig på marken, markerar sitt revir på min kropp med sin utlösning, stönar belåtet.
Skammen är total, förnedringen har borrat sig in långt under min hud, bitit sig fast i min benmärg. Kroppen skakar av skam. Jag undrar om det är så här mitt liv kommer att se ut? 340 kronor betalade han i alla fall, bad mig att sköta om mig, lämnar mig uppfylld av självhat och skam vid pendeltåget.
Lämna mig inte, snälla, säg att du tycker om mig, älska mig.
Det här var 2008. Idag kämpar jag fortfarande, men är på väg åt rätt håll.